• Samfundet Sverige-Island

    I mer än 80 år har vår ideella förening skapat personliga kontakter och stimulerat kulturellt utbyte mellan Island och Sverige.
  • Artiklar om Island

    Upptäck vår samling artiklar om Islands litteratur, språk, historia, kultur, konst etc.
    Du är välkommen med ditt bidrag.
  • Om Samfundet

    Information om föreningens historia, styrelse, stadgar och hur du blir medlem.
  • Aktuellt och nytt

    Information, nyheter, tips, aktiviter, länkar och annat aktuellt.
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4

VÄLKOMMEN

Samfundet Sverige-Island är en ideell förening som bildades 1930. Ändamål är bland annat att sprida kunskap om, samt öka intresset för Island.

Samfundet arbetar för att främja och skapa personliga kontakter, samt stimulera kulturellt utbyte mellan Island och Sverige.

Aktuellt

Information, tips, aktiviter, länkar och annat aktuellt.

  • Isländska jultomtar

    De traditionella isländska jultomtarna är av en farlig och hungrig sort, men de tycks ha mildrats med åren så att de nu bara hittar på hyss. De är av trollsläkt, Läs mer
  • Se video från sammankomst på Slottsbacken 6

    Samfundet Sverige-Island stod tillsammans med Islands ambassad och en rad föreningar, med stöd från Barbro och Sune Örtendahls fond, för en lättsam sammankomst på Kungliga Myntkabinettet, på södra sidan av Läs mer
  • 1
  • 2

Senaste artiklar

Artiklar om Islands litteratur, språk, historia, kultur mm.

Gå till

    Facebook  

    En social nätverkstjänst
    kr. 0 / år GILLA oss på Facebook Lätt att hålla kontakt Snabba meddelanden Uppslagstavla

    Nyhetsbrev  

    Information till din e-post
    kr. 0 / år Skriv upp dig till nyhetsbrev Information via din e-post Utsänds lite då och då Alla kan vara med

    Bli medlem  

    Välkommen i gemenskapen
    kr. 200 / år Deltag i aktiviteter Stöd verksamheten Kom till sammankomster Umgås med likasinnade
  • 1
  • GILLA OSS

    FRAMSIDAN

    Denna månads utvalda artikel från Samfundet Sverige Islands samling.
     

    Vad är världsmusik? Som genre har världsmusiken vuxit sig starkt under senare år. Många som hör ordet världsmusik tror att termen syftar på blandmusik, där konventionell västerländsk populärmusik görs lite mer exotisk med hjälp av etniska tongångar.

    Exempel kan vara när artister kryddar sin rockmusik med en bulgarisk kvinnokör, afrikanska trummor eller en irländsk säckpipa. Till och med Nationalencyklopedin definierar termen på detta sätt: ”musikformer som blandar afroamerikansk rockmusik och traditionella folkliga musikformer”.

    Termen världsmusik har emellertid också en annan, bredare betydelse: musik från hela världen. Det är denna bemärkelse som världsmusikälskare lägger i ordet. Termen världsmusik, eller ”world music”, lanserades som ett marknadsföringsbegrepp år 1987. Detta var resultatet av ett möte i London med representanter från ett antal oberoende skivbolag som ville öka medvetenhet om sin musik i medierna, i detaljhandeln och bland publiken. Deras uppfattning var att butikerna hade problem med att klassificera musikformer som inte passade in i de vanliga facken. Lösningen var att använda etiketten ”world music”.**1 I denna kategori kunde rymmas allt från relativt välkända musikgenrer – spansk flamenco, judarnas klezmer från Östeuropa, jamaikansk reggae, portugisisk fado – till mindre kända musikstilar från skilda delar av världen.
    Så blev världsmusik ett samlande begrepp för en mängd olika musikstilar. Världsmusik har också blivit till en rörelse, med en växande skara fans som är nyfikna på musik från hela jordklotet. Så småningom tillkom specialiserade radioprogram, musikfestivaler och tidskrifter.

    Världsmusik har delvis karaktär av en antiglobaliseringsrörelse. Detta kan tyckas som en paradox, men intresset växer ur ett missnöje med det faktum att globalisering inom musik ofta betyder att skivorna marknadsförs av ett fåtal multinationella bolag med likriktade produkter efter anglosaxiska förebilder. Svenska popmusiker som vill göra internationell karriär känner sig tvungna att skriva och framföra sina låtar på engelska. Den isländska sångerskan Björk har blivit en världsstjärna, men hon sjunger mestadels på engelska och hennes musik har ingen uppenbar koppling till Island. Världsmusikälskare däremot vill höra toner och texter som speglar den globala mångfalden och inte låter som den internationella hitlistan. De lyssnar gärna på sånger där de inte förstår texten. En huvudprincip är att artisterna ska framföra musik med rötter i den egna traditionen och sjunga på sitt eget språk. Språket kan även vara engelska, för världsmusikbegreppet inkluderar lokalt förankrade stilar som karibisk calypso, nordamerikansk bluegrass och folkmusik från den engelsktalande världen. Men världsmusik ska ha en tydlig lokal prägel, till skillnad från så mycket av dagens musik som sällan avslöjar sin proveniens.

    Världsmusikälskare är således pigga på att utforska ett brett spektrum av musikstilar. Begreppet kan innefatta allt från ett visst lands lokala form av popmusik, som sydafrikansk township jive, till det som snarast räknas som klassisk musik i ett annat land, t.ex. indisk raga. Världsmusik kan vara profan musik som ursprungligen hade låg social status i det egna landet – rembetika, de fattiga grekernas blues, och tango, en genre som lär ha uppstått i Argentinas bordeller, är bra exempel. Världsmusik kan också höra ihop med landets religion, t.ex. meditativ sång av tibetanska munkar, dervischdans från Turkiet eller kingosálmar från Färöarna.

     

    Island – en vit fläck

    Även om världsmusik är ett minoritetsintresse så har den nya vågen gjort att musiker från många länder har blivit världskända artister inom denna genre. Nästan varje land har åtminstone en stjärna som kan fylla konsertsalar i London, Paris eller Tokyo. Benin är ett litet land i Västafrika som man inte hör talas om så ofta, men om man nämner det för en världsmusikälskare så kommer han eller hon omedelbart att tänka på sångerskan Angélique Kidjo, precis som att Ungern förknippas med Márta Sebestyén, Madagaskar leder tankarna till gruppen Tarika och Sverige framkallar spelmänsnamn som Ellika Frisell och Ale Möller. Flera ösamhällen har rönt uppmärksamhet för sina distinktiva musikstilar: Okinawa, Kap Verde, Bahamas, Réunion. Men Island har länge varit en vit fläck på världsmusikkartan.

    År 1994 utkom World Music. The Rough Guide. Boken gjorde anspråk på att vara en komplett handbok. Med sina 700 sidor täckte den en mängd musikstilar från hela världen, med information om artister, beskrivningar av lokala musikinstrument och skivrekommendationer för den som vill lära sig mera. Avsnittet om Norden handlade främst om Finland och Sverige, och något lite om Danmark och Norge samt samisk musik. Inte ett ord sades om Island – eller Färöarna.

    Läget förändrades med andra upplagan av guideboken från 1999. Nu hade guiden expanderat till två band på sammanlagt 1 400 sidor, och nu fanns det plats för Färöarna, som fick en dryg sida i kapitlet om Danmark, och för Island, som fick ett helt uppslag på två sidor. Båda dessa avsnitt är skrivna av Andrew Cronshaw, en engelsman som har utforskat många olika musiksorter, med Brittiska öarna, Norden, Galicien och Östeuropa som sina specialområden. Han är själv musiker som spelar många instrument från olika delar av världen, men cittran är hans huvudinstrument. Han har flera skivor på sin meritlista, bl.a. en nordiskinpirerad CD med titeln On the Shoulders of the Great White Bear.

    I ingressen till artikeln konstaterar han att andra nordiska länder har fått ett uppsving i intresset för ”rotmusiken” medan Island är ett undantag. Trots en rik sångtradition och en livlig musikmiljö, där popmusik och klassisk musik blomstrar, så sker ingen korsbefruktning. Få musiker utnyttjar den gamla visskatten, och man kan inte få tag på inspelningar av landets folkmusik. Huvudparten av artikeln ägnas därför åt musikens historia. Av nutida isländska musiker nämns bara Björk och gruppen Islandica. Diskografin är påfallande kort.
    Förlaget som ger ut denna guide har också ett skivbolag. En CD i deras ständigt växande serie utkom år 2000, The Rough Guide to the Music of Scandinavia. Här kan man höra 75 minuter nordisk folkmusik, med finskt och norskt fiolspel, svensk nyckelharpa, samisk jojk och gamla visor från Danmark och Sverige. Låturvalet speglar hur
    folkmusik lever i högsta välmåga i dessa länder, där musiker nyskapar med folkmusik som bas men med impulser från jazz, klassisk musik och rock.

    Hur representeras då Island? Skivan slutar med en pampig version av nationalsången, Lofsöngur, framförd av Islands symfoniorkester och kyrkokören från Langholt. Visserligen speglar detta vikten av körsång på Island, och världsmusikälskare är vana vid tvära kast på samlingsskivor. Det kändes därför inte helt fel med en övergång från livligt grönländskt dragspel till Islands nationalsång, via en polska framförd av ett artonmannaband från Norge med stämsång, tydliga jazztoner i spelet och klassiska influenser i arrangemanget. Ändå fick det en del recensenter att ifrågasätta valet, som måste ha föranlett många lyssnare att undra om detta var allt som Island kunde prestera i folkmusikväg. 

     

    2003 – året då Island blev en del av världsmusiken

    Läget ändrades år 2003 när tre skivor från Island släpptes och rönte uppmärksamhet i engelskspråkiga världsmusiktidskrifter. En CD kom i serien Naxos World, från det amerikanska skivbolaget Naxos, känt för sina prisbilliga utgåvor av klassisk musik. En medarbetare på skivbolaget, Dolores Canavan, hade läst i The Rough Guide om bristen på inspelningar av folkmusik från Island och bestämde sig för att göra något åt situationen. Resultatet av initiativet blev en CD som kort och gott heter Rímur. Den består av arton visor som framförs av fiskebåtsskepparen Steindór Andersen i den traditionella, mässande sångstilen som heter að kveða. Dessa episka visor inspelades i olika klangmiljöer, med början i en trång baðstofa (vardagsrum på en isländsk bondgård), så att lyssnaren kan känna sig förflyttad till en kvöldvaka (om tiden från skymning till sängdags, ofta använd till umgänge med inslag av sagor och sång). Sedan följer inspelningar i större rum, dels i en liten torvkyrka, dels i en stor konsertsal, med mer eko i akustiken. Visorna framförs för det mesta a cappella, men producenten Hilmar Örn Hilmarsson har även experimenterat med lite ackompanjemang. Två rímur sjungs till de spröda tonerna av en irländsk harpa, medan en annan visa i bakgrunden har en brummande baston som kommer från en australisk didgeridoo (ett slags blåsinstrument). På ett spår hör vi ett exempel på traditionell tvísöngur (duett) med hjälp av ytterligare en mansröst som sjunger parallella kvinter. Bland visorna märks Atlarímur I–III av Jón Sigurðsson och den gripande dikten Upptíningur av Herdís Andrésdóttir.

    CD-häftet innehåller vistexterna på isländska med resumé på engelska tillsammans med information om textförfattarna, samt uppgifter om kvæðamaðurinn Steindór Andersen och inspelningsprocessen. I en kort historik får vi läsa om hur rímur-traditionen lyckades överleva trots motstånd från prästerna mellan 1500- och 1700-talet. På 1800-talet började man nedteckna texterna och melodierna. Sällskapet Iðunn bildades år 1929 för att traditionen skulle bevaras. Steindór Andersen själv har varit ordförande i Iðunn sedan 1997. Han är dessutom känd för sitt samarbete med den isländska rockgruppen Sigur Rós.

    Den andra skivan som släpptes 2003 hette Raddir/Voices. Den utgavs av skivbolaget Smekkleysa, som kanske inte är så smaklöst som namnet antyder. Den består av arkivmaterial från Stofnun Árna Magnússonar, inspelningar av traditionsbärare mellan 1903 och 1973. Rósa Þorsteinsdóttir och Andri Snær Magnason svarar för urvalet, nitton sånger i olika genrer: rímur, þulor, psalmer, en vaggsång, en dryckesvisa m.m. Bland innehållet märks Sólveig Indriðadóttirs inspelning av Nafnaþula, som börjar med en stamtavla över en isländsk trollätt: ”Bárður Björgúlfsson, Björgúlfur Hringsson, Hringur Hreiðarsson, Hreiðar Garðsson, Garður Gunnarsson, Gunnar Refsson, Refur Ráðfinsson, Ráðfinnur Kolsson, Kolur Kjörvaldsson, Kjörvaldur Bjórsson, Bjór Brettingsson, Brettingur Hakason, Haki Óðinsson, Óðinn kóngur allra trölla faðir…” I den komiska Prestkonukvæði sjunger Brynjúlfur Sigurðsson om hur en gäst blir väl bemött av prästens fru, medan den stackars prästen behandlas med mindre vördnad. Främlingen får soppa och stek medan maken för nöja sig med fiskskinn. Kvällen slutar med att gästen får sova i samma säng som prästfrun medan prästen hänvisas till ladan:

    Hvar á hann að sofa? segir prestur.
    Í einni sæng vid hliðina á mér, segir prestsins kona.
    Hvar á ég að sofa? segir prestur.
    Úti í hlöðu góðurinn minn, segir prestsins kona.
     
    (Var ska han sova? säger prästen.
    I samma säng som jag, säger prästfrun.
    Var ska jag sova? säger prästen.
    Ute i ladan, min kära, säger prästfrun.)

    Raddir åtföljs av ett häfte på 64 sidor med fullständiga sångtexter på isländska och information på både isländska och engelska om de enskilda spåren och isländsk folkmusik som helhet.

    I engelskspråkiga tidskrifter med spridning över hela världen kunde folkmusikälskare året därpå läsa recensioner av dessa två skivor. Steindór Andersens Rímur fick ganska positiv kritik av Chris Nickson i den amerikanska tidskriften Sing Out! (våren 2004). Recensenten beskrev Steindór som en beaktansvärd sångare (”a remarkable singer”) och fann att experimentet med inspelning i olika klangmiljöer blev vällyckat. Dock fann han att didgeridoon störde den mänskliga röstens värme i stället för att förhöja den. Han trodde att skivan skulle göra lyssnaren väl förtrogen med – kanske förälskad i – rímur som genre men beklagade att vistexterna inte översatts till engelska (en annan miss är att namnen på Steindórs medmusikanter inte uppges). Summa summarum tyckte Nickson att skivan var en mycket bra introduktion till en av världens äldsta folkmusikformer.**2

    Rímur och Raddir recenserades tillsammans i brittiska Songlines. The World Music Magazine (nr 23, mars/april 2004) av Fiona Talkington, en kännare av nordisk folkmusik. Hon inledde med att konstatera: ”Any CD which offers insight into Icelandic culture is to be welcomed” och skrev att båda skivorna var väl värda att utforska. Hon fann rytmerna och intonationen i Steindórs tolkningar otroligt hypnotiska och berömde honom för att han artikulerar sin musik med kärlek och vördnad. Recensenten beskrev citerade den försynta formuleringen i CD-häftet: ”The voices will sound archaic and exotic at first, but the patient listener will learn to know them and like them.”

    Båda dessa skivor uppmärksammades även av den inflytelserika fRoots (tidigare Folk Roots), den brittiska tidskriften som beskriver sig själv som ”the essential worldwide roots music guide”. Tillsammans med Traditional Music in the Faroe Islands 1950–1999 recenserades de av Andrew Cronshaw, en flitig skribent i tidningen. Han karakteriserade alla de tre recenserade skivorna som betydelsefulla utgåvor, som speglar aspekter av europeisk traditionell sång som hittills inte varit tillgängliga. Recensenten lämnade en detaljerad och initierad beskrivning av innehållet i skivorna. I slutet av året placerade Cronshaw Raddir på sin lista över årets fyra bästa skivor i kategorin återutgivningar/samlingsskivor/historiska inspelningar.

    Tidskriften fRoots har även ett radioprogram på Internet, där redaktören Ian Anderson väljer ut det bästa från månadens skivsläpp. I programmet för december 2003 spelade han ett spår från Raddir, som han karakteriserade som en ”enastående antologi”. Den utvalda sången, Ferskeytlan eftir Maríu Bjarnadóttur, bestod av fyrradiga strofer i en inspelning av Margrét Hjálmarsdóttir från 1966. Anderson sade att det var första gången någonsin han hade spelat musik från Island i programmet. Att höra Margrét sjunga a cappella, mellan ett stycke afrikansk reggae och stämsång av mansröster från Albanien, var ett tecken på att Island äntligen hade blivit en del av världsmusiken.**3

    Ytterligare en skiva spelades in under hösten 2003. Den heter Funi, av sångerskan Bára Grímsdóttir, och släpptes samma år av ett engelskt skivbolag, Green Man Productions. Här kan man höra bl.a. psalmer, gamla kväden, en vaggsång av Halldór Laxness och den välkända visan Hættu að gráta hringaná av Jónas Hallgrímsson. På några spår sjunger Bára a cappella, bl.a. den vackra Sólin med text av mamman Magnea och en ovanlig melodi som Bára lärt sig av fadern. Några gånger är hennes röst dubblerad så att vi får ett fint prov på stämsång; detta sker på titelspåret Funi, en sång skriven av ytterligare en familjemedlem, ”amma Pjeturína”. I merparten av visorna ackompanjeras Bára på gitarr av engelsmannen Chris Foster. Dessutom hör vi dragspelsvirtuosen John Kirkpatrick på några spår. Bára och Chris har uppträtt flitigt som duo på folkmusikfestivaler, konsertsalar och klubbar i Storbritannien. Tillsammans har de gjort mycket för att isländsk folkmusik ska bli känd i en lättillgänglig form, trogen traditionen men ändå innovativ.

    Skivan fick god kritik i fRoots men recensionen dröjde till maj 2005. Den recenserades tillsammans med en soloskiva med Chris Foster. Kritikern Nick Beale uppskattade Báras förmåga att växla mellan en skir, eterisk stämma och en röst med något hårdare udd. Han lovordade det detaljerade häftet – denna gång finns även sångtexterna i engelsk översättning. Han slutade med att konstatera att det inte är var dag man möter en okänd men ändå tillgänglig tradition, och han rekommenderade läsarna att lyssna på denna CD.

    Med dessa tre skivor har världen äntligen fått chansen att höra isländsk folkmusik. Kanske kan skivorna stimulera fler islänningar att utforska sin egen musiktradition och tolka den för dagens publik.

     

    TEXT
    Alan Crozier
    Skatteberga 1392
    247 92 Södra Sandby

    FOTNOT

    1. Historien om hur begreppet ”world music” skapades går att läsa på
      http://www.frootsmag.com/content/features/world_music_history/minutes/.
    2. Ytterligare en recension av Steindór Andersens Rímur går att läsa på Internet:
      http://www.cloudvalley.com/reviews/REVRimurFaroes.htm
    3. Programmet är arkiverat så att det fortfarande går att lyssna på det via Internetradio:
      http://www.frootsmag.com/radio/playlists/03/12/. Margréts sång kommer knappt 19 minuter in i programmet.

     

    REFERENSER
    Se även under FOTNOT

    Böcker

    • World Music. The Rough Guide. Red. Simon Broughton, Mark Ellingham, David Muddman, Richard Trillo. London: Rough Guides, 1994. Andra upplagan 1999.

    Skivor

    • Funi. Bára Grímsdóttir með Chris Foster & John Kirkpatrick. Green Man Productions GMCD 002. Worcester. 2003.
    • Raddir/Voices. Ómennskukvæði, Ókindarkvæði, Grýlukvæði, rímur, sagnadansar, drykkjuvísur, þulur, barnagælur og önnur íslensk þjóðlög. Safnað af vörum Íslendinga á árunum 1903–1973. Stofnun Árna Magnússonar á Íslandi & Smekkleysa SMK 7. Reykjavík. 2003.
    • Rímur. A collection from Steindór Andersen. Naxos World 76031-2. Franklin, Tennessee. 2003.

     

    Tidskrifter

    • fRoots nr 247/248 (jan/feb 2004), nr 263 (maj 2005). London.
    • Sing Out! Vol. 48 nr 1 (vår 2004). Bethlehem, Pennsylvania.
    • Songlines. The world music magazine nr 23 (mars/april 2004). Windsor.

     


     

     

    SUMMARY

    Iceland and world music

    Iceland was for a long time a blank spot when it came to world music, a broadly defined genre which includes music based on local styles from all over the globe. Iceland was not men-tioned at all in the 700 pages of the first edition of World Music: The Rough Guide (1994), while the second edition (1999) has only two pages where Andrew Cronshaw points out the scarcity of recordings and the lack of interest that Icelanders show in playing and developing their traditional music. On a CD issued in 2000, The Rough Guide to the Music of Scandinavia, the decision to let Iceland be represented by a choir and orchestra performing the national anthem must have led people to wonder whether Iceland had any folk music at all. This situation was remedied in 2003 with the issue of three CDs, all of which were welcomed and reviewed in the international world music press.

    One was a collection of epic songs called Rímur, chanted in the traditional style by Steindór Andersen, mostly unaccompanied. Another was called Raddir/Voices, an anthology of field recordings of a variety of traditional song types from the archives of the Árni Magnússon Institute in Iceland. The third and perhaps most accessible album for modern listeners was Funi by Bára Grímsdóttir, accompanied by two English musicians, Chris Foster and John Kirkpatrick. These records, particularly the latter which has been promoted by Bára Grímsdóttir and Chris Foster through performances at various events in Britain, have given people outside Iceland a long-awaited chance to hear Icelandic folk music. This may stimulate more Icelanders to explore their own musical tradition and interpret it for today’s audiences.

     

     

    Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

    Inloggning backend för administrator och webmaster

    Inloggning administrator här